ett kort tag kvar.

jag försöker ropa till dig, 
men min röst har försvagats 
av klumpen i halsen, 
och det höga bruset i våra liv 
gör att du ändå inte hör mig. 
 
ditt livsöde och din situation 
tröttar ut dig, 
gör dig liten och svag. 
din livsglöd rinner sakta ur dig 
och jag försöker frenetiskt täta alla läckor. 
 
men hur mycket jag än försöker laga 
och hur mycket jag än drar dig till mig, 
så försvinner du allt längre bort. 
du väljer det inte själv, 
men du vill ändå inte mer. 
 
du kommer lämna mig, 
jag börjar så sakta inse det. 
allt kommer försvinna 
och sakta dö ut. 
vi är snart vid slutet. 
 
jag försöker ropa till dig igen, 
men skriket ebbar ut 
och allt som blir kvar 
är den öronbedövande tystnaden efter oss 
och det liv som passerade. 

slutet på trandansen.

klockan stannade på tjugo över tolv
och det blev alldeles tyst och stilla
när tranan slutade dansa.
 
ingen fick en chans att säga hej då,
innan han gav sig av
på sin längsta flygtur någonsin.
den evighetslånga.
 
nu har han gett sig av för gott
och allt jag vill minnas
är stunderna då vi skrattade och dansade tillsammans.
 
det blir inga fler sådana stunder.
tranan har slutat dansa
och flugit iväg.
 
det blev inte mer än så den här gången.

vi går inte i kvav.

nu när körsbärsträden slutat strö ut sin konfetti
och asfalten gått från rosa till grå igen,
handlar allt om att anpassa sig till det nya.
det läskiga,
mindre festliga.
 
tankarna känns lika tunga
som de mörkgrå åskmolnen som fastnat på sommarhimlen
och som vägrar ge efter för ovädret vi alla väntar på.
urladdningen som krävs,
för att vi ska kunna andas igen.
 
att anpassa sig till den kvava luften är det svåraste.
den har byggt bo i mitt huvud
och det kommer ta hela sommaren,
eller kanske ännu längre tid,
att vänja sig vid tyngden.
 
kanske lättar det lagom till nästa säsong
av körsbärsträdens blomning
och rosa konfettiregn?
kanske lättar det med nästa sommarregn?

korthus.

allt ska bort, 
flyttas,
tömmas ut. 
 
vi tvättar bort gamla barntårar från golven 
och städar undan ketchupfläckar på den vita trappan, 
från en bortglömd middag för längesedan. 
 
lådor packas, 
möblerna flyttas ut, 
allt blir en enda röra på vardagsrumsgolvet. 
 
på en av dörrarna på övervåningen sitter hundratals klistermärken kvar. 
vi låter dem sitta där, 
ett enda litet synligt tecken av familjen som redan flyttat därifrån. 
 
vi vädrar ut alla skratt som hänger i luften, 
låter inga känslor finnas kvar. 
vi sopar upp gammalt groll 
och torkar bort drömmarna som fastnat i springorna i träpanelen. 
ingenting ska lämnas vidare till nästa familj. 
 
när vi är klara stänger vi dörren om oss och låser innan vi åker därifrån. 
sedan tittar vi aldrig tillbaka. 
det är någon annans nu, 
en annan familj ska få samla känslor i hörnen 
och ställa minnen på rad på fönsterbrädan. 

äganderätt.

det tar på krafterna
att le och låtsas tycka det är roligt, 
när hela min kropp egentligen vill protestera 
och jag vill skrika 
stopp, det räcker nu! 
 
sluta slit och dra i mina känslor, 
de är inte era att göra vad ni vill med. 
jag har tröttnat på att få klara direktiv 
om vad jag ska känna. 
säg inte åt mig vad jag ska tycka, 
ge mig tillbaka rätten till mina egna känslor. 
ni har drivit det för långt nu. 

prestationsprinsessan.

augusti, september, oktober, november. 
månaderna flyter in i varandra, 
kalendern är ständigt fullbokad. 
det är möten, läxor, saker som måste fixas, 
vänner att höra av sig till 
och ännu fler måsten. 
 
jag irrar omkring, dag som natt, 
för att hinna med allt. 
jag kör ibland över mig själv, 
struntar i vad kroppen säger till mig 
och stressar vidare. 
man kan tycka vad man vill om det. 
 
på något sätt trivs jag ändå 
med att ha många bollar i luften samtidigt. 
jag får känna mig duktig, behövd 
och ibland tillfreds med vad jag åstadkommer. 
 
men någonstans mitt i allt detta 
växer en rädsla fram. 
att ständigt "vara duktig" tar på krafterna 
och någon gång kommer orken ta slut. 
 
när det händer 
är jag rädd för att kraschlanda, 
dunsa rätt in i den berömda väggen 
och bryta ihop totalt. 
 
jag vill inte att det ska hända, 
men vet inte hur jag drar ner på tempot. 
 
hjälp, hur gör man? 

bombattentat i sömnen.

var det en jordbävning 
som fick hela marken att skaka 
och alla fönsterrutor i lägenheten att skallra? 
 
det dånade i hela området. 
allt kändes plötsligt så ostabilt, 
som om jorden själv försökte säga henne någonting. 
hon förstod bara inte vad. 
 
kanske fanns det heller ingenting att förstå, 
kanske var det inte alls en jordbävning 
som orsakade oroligheterna, 
utan ett krig som brutit ut 
och tillintetgjorde lugnet och glädjen 
i den lilla flickans annars så trygga hem. 
 
någonting var det som var fel i vilket fall som helst 
och det fanns ingenting för den lilla flickan att göra. 
 
hon gömde sig därför under täcket i sin säng, 
blundade. 
rädd för vad som skulle hända därnäst, 
rädd för vad som skulle hända om... 
 
hon öppnade ögonen och drog bort täcket 
från sitt tårfyllda, nyvakna ansikte. 
himlen utanför var täckt av tunga, 
svarta moln. 
då och då lystes himlen hastigt upp 
för att lika snabbt bli svart igen 
och med fyra, fem sekunders mellanrum mullrade det på håll. 
 
det var bara åskan 
som elakt hade lurat henne, 
jordbävningen och kriget var långt borta nu. 
de var bara fantasier i en av alla hennes mardrömmar. 
 
paniken den lilla flickan känt när hon sov 
släppte sakta taget om hennes bröst 
och innan nästa muller ebbat ut 
hade hon somnat om igen. 
 
resten av natten skulle bli lugn och trygg, 
helt utan mardrömmar. 
 
åskan skulle dock fortsätta länge till. 

i hans närhet vill jag vara.

00.49
vad gör jag här, 
ensam? 
var är han som skulle hålla min hand 
och viska alla ord jag ville höra, 
han som jag skulle få kalla för min? 
 
var är han ikväll, 
hur ser han ut? 
vad säger hans ögon till mig 
när orden har tagit slut? 
och vad svarar mina bruna ögon honom? 
 
jag skulle ljuga om jag säger att jag behöver honom, 
jag står på egna ben 
och jag klarar mig alltid. 
men jag saknar att ha någon nära, 
någon jag kan ge all min oändliga kärlek till 
och som ger mig kärlek tillbaka. 
 
ikväll saknar jag honom lite extra 
och jag kommer sakna honom ännu mer imorgon, 
när jag vaknar upp till ännu en ny dag, 
ensam. 
 
vad gör jag här, 
fortfarande utan honom? 

att inte låta fibromyalgin knäcka mig.

de flesta dagarna är bra dagar, eller åtminstone dagar med endast lite smärta. det är jag väldigt tacksam för, eftersom hösten och början av vintern var ganska tuff och energikrävande. 
 
men ibland slår det till och jag faller handlöst. dagarna med intensiv värk är trots allt inte borta, de är bara väldigt sällsynta just nu. när de jobbiga dagarna väl kommer, blir jag alltid lite förvånad och vet inte riktigt hur jag ska agera. 
 
så de senaste dagarna har varit jobbiga och värken i mig har tagit över allt annat. jag har tvingats av min egen kropp att stanna i sängen och inte röra mig mer än nödvändigt. när jag försökt göra något, har jag snabbt blivit påmind om värken och en så enkel sak som att gå ut i köket för att hämta ett glas vatten, har många gånger varit helt omöjligt. 
 
trots alla svårigheter de senaste dagarna, har jag försökt hålla humöret uppe. jag har njutit av att ligga i sängen och bara lyssna till regnet. det har på något sätt hållt mig lugn. jag har tänkt på hur bra allt kommer bli när det här smärtskovet är över och jag kommer kunna köra på som vanligt igen. 
 
jag har också tänkt på alla fina människor som finns omkring mig. hur mycket de betyder för mig, inte minst nu när jag är dålig. min familj, mina underbara vänner och alla andra betydelsefulla människor får mig liksom att orka ta mig igenom de långa, jobbiga dagarna. så TACK alla fina. förhoppningsvis är jag snart på banan igen! 

rädslan.

jag känner mig mörkrädd, 
oftast mitt på dagen 
när solen står som högst. 
 
jag känner mig höjdrädd, 
oftast när jag står på marken 
med båda fötterna på jorden. 
 
jag känner mig farträdd, 
oftast när allt går väldigt långsamt 
eller helt enkelt står stilla. 
 
jag är rädd för att allt ska gå för snabbt förbi, 
så man inte hänger med, 
eller för att allt ska stanna upp 
så man hinner tänka för mycket. 
 
jag är rädd för för höga toppar, 
tänk om man ramlar ner. 
 
jag är rädd för för djupa dalar, 
tänk om man inte orkar klättra upp igen. 
 
rädd för att inte lära mig simma 
i för grunda pölar, 
och för att inte nå botten 
i för djupa hav. 
 
jag är rädd för att gå genom livet med smärta, 
men också för att dö utan att ha känt någonting. 
 
jag är rädd för att stå kvar på samma plats, 
utan att röra mig. 
men jag är också rädd för att springa iväg 
och sedan inte hitta tillbaka igen. 
 
jag är rädd för att tänka klart, 
rädd för att röra ihop allt. 
 
jag är rädd för fågel, 
rädd för fisk 
och allt mittemellan. 
 
rädd för svart, 
rädd för vitt 
och för gråskalorna däremellan. 
 
jag är rädd för att leva livet, 
men lika rädd för att dö. 
2010-12-20

barnet med brutet ben.

häromdagen gick jag omkring 
i stadens finare kvarter, 
solen sken som så många gånger tidigare. 
där gick jag bland husen och 
som vanligt drömde jag mig bort. 
 
plötsligt stannade jag upp. 
jag såg något märkligt 
och rycktes upp ur varje dröm. 
 
där stod jag och såg in i ett fönster, 
på en väldigt lycklig familj. 
en familj med kärlek och ömhet 
och ett litet skadat barn. 
 
barnet det lekte och haltade fram 
med sitt gipsade ben. 
det skrattade stort och med ögonen 
och bilden var tindrande vacker. 
 
men sedan hände det något 
som var svårt att förstå. 
barnet som just hade skrattat och lett 
ramlade mitt i ett steg. 
 
många tårar föll 
från barnets bruna ögon 
och tiden stannade för en stund, 
då hennes kinder blev alldeles våta. 
 
det var en hjärtekrossande syn 
att se så mycket lidande 
i en sådan liten kropp, 
där lyckan just blev omvänd till sorg. 
 
men sedan vände allt snabbt igen 
och flickan reste sig mödosamt upp. 
föräldrarna log stolt mot barnet 
och barnet sken upp som en sol. 
 
ja, jag stod där vid fönstret och tittade, 
såg rakt in i barnets skarpa blick, 
då jag insåg att bilden egentligen var 
en spegelbild av mitt eget liv. 
 
för jag är en liten flicka 
med ett brutet och gipsat ben. 
men trots alla hinder och gränser 
är jag ett lekande barn. 
 
ett barn som gör sig illa, 
men reser sig stolt efter ett tag. 
2011-12-16