och till er som kämpar mot tristessen och ångesten, 

till alla er som befinner er 

någonstans mellan den grå vardagen 

och alla obefintliga årstider, 

till er som gråter er till sömns när mörkret faller 

och till er som inte hinner somna innan klockan ringer, 

till er som aldrig svarar i den vibrerande telefonen, 

ni som aldrig vill bli nådda, 

ni som vaksamt börjat lita på den påträngande ensamheten, 

till er som har en granne som driver er till vansinne 

och till dig som är grannen alla stör sig på, 

till er vars internetuppkoppling är för långsam, 

till er som tappade bort er själva 

bland alla viktiga val, alla papper, alla måsten, 

till er som prenumererar på krossade drömmar. 

jag hoppas att även ni, 

trots era grusade förhoppningar om livet, 

också ler emellanåt. 

jag försöker ropa till dig, 

men min röst har försvagats 

av klumpen i halsen, 

och det höga bruset i våra liv 

gör att du ändå inte hör mig. 

 

ditt livsöde och din situation 

tröttar ut dig, 

gör dig liten och svag. 

din livsglöd rinner sakta ur dig 

och jag försöker frenetiskt täta alla läckor. 

 

men hur mycket jag än försöker laga 

och hur mycket jag än drar dig till mig, 

så försvinner du allt längre bort. 

du väljer det inte själv, 

men du vill ändå inte mer. 

 

du kommer lämna mig, 

jag börjar så sakta inse det. 

allt kommer försvinna 

och sakta dö ut. 

vi är snart vid slutet. 

 

jag försöker ropa till dig igen, 

men skriket ebbar ut 

och allt som blir kvar 

är den öronbedövande tystnaden efter oss 

och det liv som passerade.