ibland brister det, 

ytan spricker. 

du tror att det ska göra ont, 

att du ska gå sönder. 

du tejpar, limmar, lagar och fixar, 

du håller kvar i varenda skärva, 

försöker frenetiskt få allt att hålla ihop. 

hålla tätt. 

men det är när det hårda skalet krackelerar, 

som ett nytt ljus får möjlighet att ta sig in. 

var inte rädd för omvandlingen, 

håll fast vid den. 

det kommer inte att göra ont. 

låt det nya ljuset komma in. 

för det är när det hårda skalet krackelerar, 

som vi får se vem du egentligen är. 

vad du vill och vad du kan. 

låt det skina rakt igenom din spruckna yta.

det tar på krafterna

att le och låtsas tycka det är roligt, 

när hela min kropp egentligen vill protestera 

och jag vill skrika 

stopp, det räcker nu! 

 

sluta slit och dra i mina känslor, 

de är inte era att göra vad ni vill med. 

jag har tröttnat på att få klara direktiv 

om vad jag ska känna. 

säg inte åt mig vad jag ska tycka, 

ge mig tillbaka rätten till mina egna känslor. 

ni har drivit det för långt nu.