klockan stannade på tjugo över tolv

och det blev alldeles tyst och stilla

när tranan slutade dansa.

 

ingen fick en chans att säga hej då,

innan han gav sig av

på sin längsta flygtur någonsin.

den evighetslånga.

 

nu har han gett sig av för gott

och allt jag vill minnas

är stunderna då vi skrattade och dansade tillsammans.

 

det blir inga fler sådana stunder.

tranan har slutat dansa

och flugit iväg.

 

det blev inte mer än så den här gången.

nu när körsbärsträden slutat strö ut sin konfetti

och asfalten gått från rosa till grå igen,

handlar allt om att anpassa sig till det nya.

det läskiga,

mindre festliga.

 

tankarna känns lika tunga

som de mörkgrå åskmolnen som fastnat på sommarhimlen

och som vägrar ge efter för ovädret vi alla väntar på.

urladdningen som krävs,

för att vi ska kunna andas igen.

 

att anpassa sig till den kvava luften är det svåraste.

den har byggt bo i mitt huvud

och det kommer ta hela sommaren,

eller kanske ännu längre tid,

att vänja sig vid tyngden.

 

kanske lättar det lagom till nästa säsong

av körsbärsträdens blomning

och rosa konfettiregn?

kanske lättar det med nästa sommarregn?