jag känner mig mörkrädd, 

oftast mitt på dagen 

när solen står som högst. 

 

jag känner mig höjdrädd, 

oftast när jag står på marken 

med båda fötterna på jorden. 

 

jag känner mig farträdd, 

oftast när allt går väldigt långsamt 

eller helt enkelt står stilla. 

 

jag är rädd för att allt ska gå för snabbt förbi, 

så man inte hänger med, 

eller för att allt ska stanna upp 

så man hinner tänka för mycket. 

 

jag är rädd för för höga toppar, 

tänk om man ramlar ner. 

 

jag är rädd för för djupa dalar, 

tänk om man inte orkar klättra upp igen. 

 

rädd för att inte lära mig simma 

i för grunda pölar, 

och för att inte nå botten 

i för djupa hav. 

 

jag är rädd för att gå genom livet med smärta, 

men också för att dö utan att ha känt någonting. 

 

jag är rädd för att stå kvar på samma plats, 

utan att röra mig. 

men jag är också rädd för att springa iväg 

och sedan inte hitta tillbaka igen. 

 

jag är rädd för att tänka klart, 

rädd för att röra ihop allt. 

 

jag är rädd för fågel, 

rädd för fisk 

och allt mittemellan. 

 

rädd för svart, 

rädd för vitt 

och för gråskalorna däremellan. 

 

jag är rädd för att leva livet, 

men lika rädd för att dö.