han sa.

allt hår måste bort
benen, armhålorna, underlivet, armarna
inte det på huvudet såklart
raka inte bort huvudhåret
och färga det inte i någon knasig kulör
behåll det brunt, sa han
 
sminka dig lagom
det ska se så där naturligt och härligt ut
använd gärna parfym
det är så sexigt med tjejer som luktar gott
klä upp dig - inte så utmanande
folk kommer titta, sa han
 
le lilla vännen
du har ett så fint leende
men för helvete, se inte så sur ut
det är oattraktivt med sura tjejer, sa han
 
lite får du ju tåla
det var bara ett nyp
din rumpa är så fin
jag måste ju få känna lite, sa han
 
visst har du gått upp lite i vikt
låren har definitivt blivit större
och titta där, du har fått nya bristningar, sa han
 
du får ju ställa upp lite
nu när jag varit så snäll
jag vill också ha det lite nice, sa han
 
tidigare var jag fast i det där. allt i mitt liv gick ut på att vara snubbar till lags. snubbar som tyckte och tänkte en massa om hur jag skulle se ut och vara. de hade åsikter om allt, och hittade hela tiden nya sätt att trycka ner och förminska mig. mitt värde låg i hur snygg eller sexig jag var i deras ögon. deras "komplimanger" var riktad kritik, inbäddad i några snälla ord, och allt handlade om att de skulle ha det så bra som möjligt. medan jag gjorde allt som stod i min makt för att göra dessa snubbar nöjda, kunde de bete sig hur svinigt som helst. de hade inga krav på sig. de kunde häva ur sig precis vad som helst, det fick alrig några konsekvenser. vad jag sa spelade ingen roll, de lyssnade aldrig på mig. vad jag tyckte om något var inte intressant, det var bara deras åsikter som räknades. tills jag tröttnade.

ett självporträtt.

hon, jag, 
lyfter alldeles för tunga vikter 
i den mentala bänkpressen. 
tar i så det knakar i själen 
och hjärtat skenar. 
 
hon, jag, 
håller huvudet högt ändå 
och fortsätter. 

din sista önskan.

boden visade sig från sin gråaste sida. 
solen ville inte visa sig alls 
och folk hade nog velat kalla det novembermörker. 
men det riktiga novembermörkret mötte jag inomhus, 
där i kapellet, 
bland alla tända ljus 
och tonerna av de väl valda låtarna. 
 
prästen stod framme vid dig. 
han talade om ett liv, ditt liv. 
allt det där som jag ville veta mer om, 
allt det som jag nu kommer sakna. 
din berättelse. 
 
och utanför mötte vi det mer triviala novembermörkret, 
det där gråa, alldagliga rusket. 
dina nära och kära, vi, 
vi följdes åt till skogsbrynet 
för att tillsammans uppfylla din sista önskan. 
 
själv ville jag ha mer tid med dig mormor, 
få försvinna in i din stora famn 
och ta del av en av alla dina kramar. 
jag vill ha dig nära, 
ta igen all tid som gick förlorad. 
 
men där i skogsbrynet, 
bakom kapellet, 
125 mil hemifrån 
kände jag att vi var långt ifrån varandra. 
en gång till. 
det smärtade lite extra. 
 
helst ville jag ta med dig hem, 
så att jag kan hälsa på 
och göra fint hos dig. 
gottgöra. 
men vad jag vill spelar ingen roll i sammanhanget. 
 
din sista önskan var att få vara fri, 
så vi spred din aska för vinden. 
där, i skogsbrynet 
bakom kapellet, 
125 mil hemifrån. 
 
och en del av mig vet 
att när det nu blåser riktigt hårt, 
då är det du mormor. 
du som vill visa att du är nära, 
trots att vi är långt ifrån varandra. 

ditt inre virrvarr.

gå ut min vän, 
ta en stund för dig själv. 
 
titta ner, 
följ sprickorna i asfalten, 
meter efter meter framåt. 
låt dem leda dig 
när du inte vet vart du ska ta vägen. 
 
hoppa runt i vattenpölarna 
och känn hur tankarna sköljs bort 
med vattnet som stänker åt alla håll. 
 
andas in den klara septemberluften 
och lukten av nyfallet regn. 
bara andas där en stund. 
spara sedan lukterna 
i små glasburkar i ditt minne. 
 
stanna upp ett ögonblick. 
släpp loss ditt inre virrvarr 
och låt den kommande höststormen ta hand om resten. 
det lugnar sig snart. 

aprilväder.

du som klagar på aprilvädret, 
på det otillförlitliga. 
du som stör dig på den stilla snön 
som sakta singlar ner, 
du som ser haglet 
och känner de få plusgraderna. 
 
du som traskar runt i sörjan, 
i vattenpölarna, 
bland vårdepressionerna. 
du som tröttnat på att "våren aldrig kommer" 
och som tror att du väntar förgäves. 
 
ser du allt det andra också? 
 
märker du att det ljusnar? 
det är ljust när vi går upp 
och när klockan slagit åtta på kvällen. 
märker du den vackra solnedgången? 
ser du blommorna i regnbågens alla färger 
och träden som knoppar? 
 
hör du fåglarna som sjunger för oss 
och lägger du märke till igelkottsfamiljen 
som stillsamt tar sin promenad? 
känner du att solen värmer din kind 
och märker du alla cyklister som vågat sig ut? 
ser du fjärilarna som flyger? 
 
du som klagar på aprilvädret, 
ser du allt det andra också? 
vet du om att våren sedan länge är här? 

ert gråmulna vardagsliv.

och till er som kämpar mot tristessen och ångesten, 
till alla er som befinner er 
någonstans mellan den grå vardagen 
och alla obefintliga årstider, 
till er som gråter er till sömns när mörkret faller 
och till er som inte hinner somna innan klockan ringer, 
till er som aldrig svarar i den vibrerande telefonen, 
ni som aldrig vill bli nådda, 
ni som vaksamt börjat lita på den påträngande ensamheten, 
till er som har en granne som driver er till vansinne 
och till dig som är grannen alla stör sig på, 
till er vars internetuppkoppling är för långsam, 
till er som tappade bort er själva 
bland alla viktiga val, alla papper, alla måsten, 
till er som prenumererar på krossade drömmar. 
jag hoppas att även ni, 
trots era grusade förhoppningar om livet, 
också ler emellanåt. 

ett kort tag kvar.

jag försöker ropa till dig, 
men min röst har försvagats 
av klumpen i halsen, 
och det höga bruset i våra liv 
gör att du ändå inte hör mig. 
 
ditt livsöde och din situation 
tröttar ut dig, 
gör dig liten och svag. 
din livsglöd rinner sakta ur dig 
och jag försöker frenetiskt täta alla läckor. 
 
men hur mycket jag än försöker laga 
och hur mycket jag än drar dig till mig, 
så försvinner du allt längre bort. 
du väljer det inte själv, 
men du vill ändå inte mer. 
 
du kommer lämna mig, 
jag börjar så sakta inse det. 
allt kommer försvinna 
och sakta dö ut. 
vi är snart vid slutet. 
 
jag försöker ropa till dig igen, 
men skriket ebbar ut 
och allt som blir kvar 
är den öronbedövande tystnaden efter oss 
och det liv som passerade. 

på flykt.

du är nästan där, 
så gott som redan framme. 
vilka öden förde dig på vägen hit 
och vilka vägar valde du att gå? 
hur gick det till? 
 
vart tar du vägen sen, 
vad blir ditt nästa mål? 
 
snälla, skynda inte vidare. 
sätt dig ner en stund, 
andas ut. 
du är här nu, 
du har kommit fram. 
 
jag vill gärna höra din historia, 
om du vill så kan du berätta. 
vi har inte bråttom. 
du har gått långt 
och din kropp behöver vila. 
ta din tid. 
 
hur tänker du göra nu, 
vad hoppas du på? 
 
vilka minnen har du tagit med dig, 
var de tunga att bära på? 
låt mig hjälpa dig nu, 
du behöver inte bära allt själv längre. 
du har kommit fram, 
nu kan du andas ut. 

det som hänt är magiskt.

ikväll gav ni mig allt. 

det var 30 minuters nedräkning, 

hjärtslagen ekade i högtalarna 

och 7:47 markerades med rött. 

 

sedan exploderade allt 

och alla händerna var i luften. 

när ni kom var ni svartklädda. 

 

ni gav mig 999 saker, 

en stjärnhimmel och hela universum. 

hästarna, den vita tigern, 

socker, hjärta och den vänstra stranden. 

 

tårarna rann på publikens kinder, 

vi sjöng oss hesa 

och konfettin föll över oss. 

till er gav vi tillbaka ett scandinavium 

upplyst av mobilficklampor 

och alla våra känslor. 

 

innan den sista sången 

fick vi besök av mannen i den vita hatten. 

när ni gick var ni alla klädda i vitt 

och ni lämnade oss med ett tomrum, 

trots att ni uppfyllt oss alla 

med fantastiska texter och minnen. 

 

då som nu för alltid.

ett virvlande höstlöv.

vinden leker med höstlöven, 
på samma sätt som vi lekte med varandras känslor. 
du vet den där sommaren, 
innan våra inre känslostormar kolliderade med varandra. 
 
sen blev det tyst, 
alldeles vindstilla. 
känslorna svalnade 
lika snabbt som solen gick ner om kvällen. 
 
den här hösten kommer inte att handla om oss två, 
hur mycket du än vill det 
och hur gärna jag vill få mig själv att tro det. 
förlåt, men det är nog bra så. 
 
nästa gång vi ses, 
då ska jag lämna mina konstlade känslor 
med kappan i hallen. 
 
nästa gång vi ses, 
då ska du hejda dina känslor 
innan jag står i din hall, 
redo att hänga av mig både kappan och känslorna. 
 
vi måste göra så 
för att undvika fler kollisioner. 
jag vill inte virvla runt som ett höstlöv 
i en storm som du har orsakat. 

slutet på trandansen.

klockan stannade på tjugo över tolv
och det blev alldeles tyst och stilla
när tranan slutade dansa.
 
ingen fick en chans att säga hej då,
innan han gav sig av
på sin längsta flygtur någonsin.
den evighetslånga.
 
nu har han gett sig av för gott
och allt jag vill minnas
är stunderna då vi skrattade och dansade tillsammans.
 
det blir inga fler sådana stunder.
tranan har slutat dansa
och flugit iväg.
 
det blev inte mer än så den här gången.

vi går inte i kvav.

nu när körsbärsträden slutat strö ut sin konfetti
och asfalten gått från rosa till grå igen,
handlar allt om att anpassa sig till det nya.
det läskiga,
mindre festliga.
 
tankarna känns lika tunga
som de mörkgrå åskmolnen som fastnat på sommarhimlen
och som vägrar ge efter för ovädret vi alla väntar på.
urladdningen som krävs,
för att vi ska kunna andas igen.
 
att anpassa sig till den kvava luften är det svåraste.
den har byggt bo i mitt huvud
och det kommer ta hela sommaren,
eller kanske ännu längre tid,
att vänja sig vid tyngden.
 
kanske lättar det lagom till nästa säsong
av körsbärsträdens blomning
och rosa konfettiregn?
kanske lättar det med nästa sommarregn?

avskalad.

jag föll genom alla olika lager av mig själv. 
nu står jag här, 
avskalad. 
naken inför mig. 
naken inför mina tankar. 
 
mitt innersta innehåller inga smärtpunkter, 
inget självförakt. 
det inuti blev till ett uppror mot allt 
utom existentiella frågor. 
orden skaver inte. 
 
språket i kroppen är ett, 
ett annat är det som kommer ut. 
orden gör uppror, 
jag ska ta med dem upp till ytan av mig själv. 
 
jag klär på mig lager efter lager 
tills hela jag är här igen. 
kroppens egna ord är med mig. 
 
jag ska skrika ut de ord 
som annars aldrig blir sagda. 
sedan ska jag falla genom alla olika lager av mig själv igen. 

duggregn.

mitt lilla pulserande hjärta 
exploderar nästan av längt, 
efter ett stilla aprilregn 
som kan bygga bo i mitt hår. 
 
ett regn som tar sig innanför kläderna 
och lägger sig som en tunn hinna över huden. 
som en påminnelse 
om att det gråa är vackert, 
självklart enkelt och livsnödvändigt. 

konsten att växa om våren.

du lilla solskensgula liv, 
du står i ditt eget sken och lyser. 
 
starkare än någon annan 
tar du dig an den frostbitna marken i mars 
och det oförutsägbara vädret i april. 
 
du gör det så självklart. 
som om ingenting kan hindra dig 
från att ta dig dit du vill. 
 
ur vinterns köld 
och upp ur den långa dvalan, 
du står där äntligen som en vinnare. 
en vinnare lika självklar som våren. 
 
du lilla solstråle, 
där står du med all din prakt och ler. 
ett bländande vackert leende, 
vems som helst att ta del av. 

Min profilbild

"jag kan verka borta i tankar, svävande högt i det blå. det är delvis sant. men oftast står jag nog ändå stadigt med båda fötterna på jorden. jag är karolina, 25 år."