din sista önskan.

boden visade sig från sin gråaste sida. 
solen ville inte visa sig alls 
och folk hade nog velat kalla det novembermörker. 
men det riktiga novembermörkret mötte jag inomhus, 
där i kapellet, 
bland alla tända ljus 
och tonerna av de väl valda låtarna. 
 
prästen stod framme vid dig. 
han talade om ett liv, ditt liv. 
allt det där som jag ville veta mer om, 
allt det som jag nu kommer sakna. 
din berättelse. 
 
och utanför mötte vi det mer triviala novembermörkret, 
det där gråa, alldagliga rusket. 
dina nära och kära, vi, 
vi följdes åt till skogsbrynet 
för att tillsammans uppfylla din sista önskan. 
 
själv ville jag ha mer tid med dig mormor, 
få försvinna in i din stora famn 
och ta del av en av alla dina kramar. 
jag vill ha dig nära, 
ta igen all tid som gick förlorad. 
 
men där i skogsbrynet, 
bakom kapellet, 
125 mil hemifrån 
kände jag att vi var långt ifrån varandra. 
en gång till. 
det smärtade lite extra. 
 
helst ville jag ta med dig hem, 
så att jag kan hälsa på 
och göra fint hos dig. 
gottgöra. 
men vad jag vill spelar ingen roll i sammanhanget. 
 
din sista önskan var att få vara fri, 
så vi spred din aska för vinden. 
där, i skogsbrynet 
bakom kapellet, 
125 mil hemifrån. 
 
och en del av mig vet 
att när det nu blåser riktigt hårt, 
då är det du mormor. 
du som vill visa att du är nära, 
trots att vi är långt ifrån varandra. 
kommentarer
postat av: Kristina

Så starkt, så nära, så ärligt. Orden landar och förflyttar mig till ett skogsbryn, bakom ett kapell. Små glimtar ur ett liv. Så vackert Karolina ❤ Tusen tack för din vilja och ditt mod att dela med dig av er berättelse ❤

Svar: Tack fina du! ❤
Karolina Håkansson

2017-11-20 @ 02:31:18

kommentera inlägget här:

namn:
kom ihåg mig?

epostadress: (publiceras ej)

url/bloggadress:

kommentar:

trackback