ett kort tag kvar.

jag försöker ropa till dig, 
men min röst har försvagats 
av klumpen i halsen, 
och det höga bruset i våra liv 
gör att du ändå inte hör mig. 
 
ditt livsöde och din situation 
tröttar ut dig, 
gör dig liten och svag. 
din livsglöd rinner sakta ur dig 
och jag försöker frenetiskt täta alla läckor. 
 
men hur mycket jag än försöker laga 
och hur mycket jag än drar dig till mig, 
så försvinner du allt längre bort. 
du väljer det inte själv, 
men du vill ändå inte mer. 
 
du kommer lämna mig, 
jag börjar så sakta inse det. 
allt kommer försvinna 
och sakta dö ut. 
vi är snart vid slutet. 
 
jag försöker ropa till dig igen, 
men skriket ebbar ut 
och allt som blir kvar 
är den öronbedövande tystnaden efter oss 
och det liv som passerade. 
kommentarer

kommentera inlägget här:

namn:
kom ihåg mig?

epostadress: (publiceras ej)

url/bloggadress:

kommentar:

trackback