jag känner mig mörkrädd, 

oftast mitt på dagen 

när solen står som högst. 

 

jag känner mig höjdrädd, 

oftast när jag står på marken 

med båda fötterna på jorden. 

 

jag känner mig farträdd, 

oftast när allt går väldigt långsamt 

eller helt enkelt står stilla. 

 

jag är rädd för att allt ska gå för snabbt förbi, 

så man inte hänger med, 

eller för att allt ska stanna upp 

så man hinner tänka för mycket. 

 

jag är rädd för för höga toppar, 

tänk om man ramlar ner. 

 

jag är rädd för för djupa dalar, 

tänk om man inte orkar klättra upp igen. 

 

rädd för att inte lära mig simma 

i för grunda pölar, 

och för att inte nå botten 

i för djupa hav. 

 

jag är rädd för att gå genom livet med smärta, 

men också för att dö utan att ha känt någonting. 

 

jag är rädd för att stå kvar på samma plats, 

utan att röra mig. 

men jag är också rädd för att springa iväg 

och sedan inte hitta tillbaka igen. 

 

jag är rädd för att tänka klart, 

rädd för att röra ihop allt. 

 

jag är rädd för fågel, 

rädd för fisk 

och allt mittemellan. 

 

rädd för svart, 

rädd för vitt 

och för gråskalorna däremellan. 

 

jag är rädd för att leva livet, 

men lika rädd för att dö. 

häromdagen gick jag omkring 

i stadens finare kvarter, 

solen sken som så många gånger tidigare. 

där gick jag bland husen och 

som vanligt drömde jag mig bort. 

 

plötsligt stannade jag upp. 

jag såg något märkligt 

och rycktes upp ur varje dröm. 

 

där stod jag och såg in i ett fönster, 

på en väldigt lycklig familj. 

en familj med kärlek och ömhet 

och ett litet skadat barn. 

 

barnet det lekte och haltade fram 

med sitt gipsade ben. 

det skrattade stort och med ögonen 

och bilden var tindrande vacker. 

 

men sedan hände det något 

som var svårt att förstå. 

barnet som just hade skrattat och lett 

ramlade mitt i ett steg. 

 

många tårar föll 

från barnets bruna ögon 

och tiden stannade för en stund, 

då hennes kinder blev alldeles våta. 

 

det var en hjärtekrossande syn 

att se så mycket lidande 

i en sådan liten kropp, 

där lyckan just blev omvänd till sorg. 

 

men sedan vände allt snabbt igen 

och flickan reste sig mödosamt upp. 

föräldrarna log stolt mot barnet 

och barnet sken upp som en sol. 

 

ja, jag stod där vid fönstret och tittade, 

såg rakt in i barnets skarpa blick, 

då jag insåg att bilden egentligen var 

en spegelbild av mitt eget liv. 

 

för jag är en liten flicka 

med ett brutet och gipsat ben. 

men trots alla hinder och gränser 

är jag ett lekande barn. 

 

ett barn som gör sig illa, 

men reser sig stolt efter ett tag. 

hand i hand vandrade de omkring på smörblomsängen och skrattade åt livet. de plockade de gulaste av smörblommor och lade i korgen som redan var till hälften fylld med hundkäx och timotej. klockan var nästan nio, men det hade precis börjat skymma och kvällsluften var varm och behaglig. 

 

de två vännerna hade tidigare under kvällen tagit en paus från allt och sprungit barfota ut i vattnet. kläderna behöll de på och de sprang tills de ramlade och började skratta när deras tunna, vita spetsklänningar blev alldeles blöta. skratten var ärliga och rakt på sak, de båda vännerna delade samma känsla av glädje. de kramade om varandra och lovade att aldrig skiljas åt. 

 

sedan tog de sig upp på land och ut på den väldiga ängen, fylld av de gula små blommorna. när de hade fyllt korgen letade vännerna upp en liten grässlänt där de slog sig ner och tillsammans började de göra kransar av deras nyplockade blommor. där satt de tills skymning blev gryning och korgen var tom på blommor.

 

halv fem på morgonen gick de båda vännerna hand i hand, med varsin smörblomskrans på huvudet och lyste upp skuggorna som solen inte hade hunnit jaga iväg än. 

 

en hastig blick på varandra och de förstod varandras signaler. leendena sa mycket, men deras klara ögon sa allt. de skulle aldrig skiljas åt, aldrig någonsin. 

inne i stan, 

där blir stegen lite lättare att gå. 

på kullerstensgatorna 

kan jag vandra fjäderlätt fram, 

bland de låga trähusen 

och planterade blommorna. 

 

min fristad finns där. 

på stigarna längs med vattnet, 

vid det stora runda bordet 

på stadens bibliotek 

och just där, 

bland de låga trähusen 

och planterade blommorna, 

där hör jag hemma. 

 

där är himlen klar 

och luften lättare att andas. 

 

när solen tittar fram, 

ser ni mig vandra omkring 

längs med fasaden på kyrkan. 

klockorna ringer in, 

till gemenskapen och tryggheten. 

 

jag kan stå där utanför 

och bara andas frihet. 

där vet jag vem jag är 

och hur mycket jag klarar av. 

jag har varit på livsflykt alldeles för länge nu, som ett jagat rådjur i skogen. 

gömt mig bland träden, varit rädd för att stanna kvar på samma plats. 

som det villebråd jag var, hade jag alltid en orkan i hälarna. 

jag var smidig och snabb, men alltid rädd för mörkret då jag inte såg någonting. 

om dagen rädd för min egen skugga. 

 

nu har jag glömt bort den rädslan och slutat fly. 

rådjuret i mig har lugnat sig, jag har slutat gömma mig. 

 

jag har tagit ett grepp om livet och bemästrat orkanen.