aprilväder.

du som klagar på aprilvädret, 
på det otillförlitliga. 
du som stör dig på den stilla snön 
som sakta singlar ner, 
du som ser haglet 
och känner de få plusgraderna. 
 
du som traskar runt i sörjan, 
i vattenpölarna, 
bland vårdepressionerna. 
du som tröttnat på att "våren aldrig kommer" 
och som tror att du väntar förgäves. 
 
ser du allt det andra också? 
 
märker du att det ljusnar? 
det är ljust när vi går upp 
och när klockan slagit åtta på kvällen. 
märker du den vackra solnedgången? 
ser du blommorna i regnbågens alla färger 
och träden som knoppar? 
 
hör du fåglarna som sjunger för oss 
och lägger du märke till igelkottsfamiljen 
som stillsamt tar sin promenad? 
känner du att solen värmer din kind 
och märker du alla cyklister som vågat sig ut? 
ser du fjärilarna som flyger? 
 
du som klagar på aprilvädret, 
ser du allt det andra också? 
vet du om att våren sedan länge är här? 

ert gråmulna vardagsliv.

och till er som kämpar mot tristessen och ångesten, 
till alla er som befinner er 
någonstans mellan den grå vardagen 
och alla obefintliga årstider, 
till er som gråter er till sömns när mörkret faller 
och till er som inte hinner somna innan klockan ringer, 
till er som aldrig svarar i den vibrerande telefonen, 
ni som aldrig vill bli nådda, 
ni som vaksamt börjat lita på den påträngande ensamheten, 
till er som har en granne som driver er till vansinne 
och till dig som är grannen alla stör sig på, 
till er vars internetuppkoppling är för långsam, 
till er som tappade bort er själva 
bland alla viktiga val, alla papper, alla måsten, 
till er som prenumererar på krossade drömmar. 
jag hoppas att även ni, 
trots era grusade förhoppningar om livet, 
också ler emellanåt. 

på flykt.

du är nästan där, 
så gott som redan framme. 
vilka öden förde dig på vägen hit 
och vilka vägar valde du att gå? 
hur gick det till? 
 
vart tar du vägen sen, 
vad blir ditt nästa mål? 
 
snälla, skynda inte vidare. 
sätt dig ner en stund, 
andas ut. 
du är här nu, 
du har kommit fram. 
 
jag vill gärna höra din historia, 
om du vill så kan du berätta. 
vi har inte bråttom. 
du har gått långt 
och din kropp behöver vila. 
ta din tid. 
 
hur tänker du göra nu, 
vad hoppas du på? 
 
vilka minnen har du tagit med dig, 
var de tunga att bära på? 
låt mig hjälpa dig nu, 
du behöver inte bära allt själv längre. 
du har kommit fram, 
nu kan du andas ut. 

ett virvlande höstlöv.

vinden leker med höstlöven, 
på samma sätt som vi lekte med varandras känslor. 
du vet den där sommaren, 
innan våra inre känslostormar kolliderade med varandra. 
 
sen blev det tyst, 
alldeles vindstilla. 
känslorna svalnade 
lika snabbt som solen gick ner om kvällen. 
 
den här hösten kommer inte att handla om oss två, 
hur mycket du än vill det 
och hur gärna jag vill få mig själv att tro det. 
förlåt, men det är nog bra så. 
 
nästa gång vi ses, 
då ska jag lämna mina konstlade känslor 
med kappan i hallen. 
 
nästa gång vi ses, 
då ska du hejda dina känslor 
innan jag står i din hall, 
redo att hänga av mig både kappan och känslorna. 
 
vi måste göra så 
för att undvika fler kollisioner. 
jag vill inte virvla runt som ett höstlöv 
i en storm som du har orsakat. 

avskalad.

jag föll genom alla olika lager av mig själv. 
nu står jag här, 
avskalad. 
naken inför mig. 
naken inför mina tankar. 
 
mitt innersta innehåller inga smärtpunkter, 
inget självförakt. 
det inuti blev till ett uppror mot allt 
utom existentiella frågor. 
orden skaver inte. 
 
språket i kroppen är ett, 
ett annat är det som kommer ut. 
orden gör uppror, 
jag ska ta med dem upp till ytan av mig själv. 
 
jag klär på mig lager efter lager 
tills hela jag är här igen. 
kroppens egna ord är med mig. 
 
jag ska skrika ut de ord 
som annars aldrig blir sagda. 
sedan ska jag falla genom alla olika lager av mig själv igen. 

duggregn.

mitt lilla pulserande hjärta 
exploderar nästan av längt, 
efter ett stilla aprilregn 
som kan bygga bo i mitt hår. 
 
ett regn som tar sig innanför kläderna 
och lägger sig som en tunn hinna över huden. 
som en påminnelse 
om att det gråa är vackert, 
självklart enkelt och livsnödvändigt. 

leta sprickor i fasaden.

ibland brister det, 
ytan spricker. 
du tror att det ska göra ont, 
att du ska gå sönder. 
du tejpar, limmar, lagar och fixar, 
du håller kvar i varenda skärva, 
försöker frenetiskt få allt att hålla ihop. 
hålla tätt. 
men det är när det hårda skalet krackelerar, 
som ett nytt ljus får möjlighet att ta sig in. 
var inte rädd för omvandlingen, 
håll fast vid den. 
det kommer inte att göra ont. 
låt det nya ljuset komma in. 
för det är när det hårda skalet krackelerar, 
som vi får se vem du egentligen är. 
vad du vill och vad du kan. 
låt det skina rakt igenom din spruckna yta.

släpp aldrig taget om mig

efter drygt fem och ett halvt år
och utan att vara klar än,
återstår nu mindre än ett halvår av min gymnasietid.
 
det har tagit mig dubbelt så lång tid
som det från början var tänkt. 
vägen hit har varit så himla krokig,
kantad av utmaningar, svårigheter
och en hel del ångest.
och än är jag som sagt inte färdig.
 
men efter att ha brutit ihop lite idag,
och efter att ha fått lite välmenande skäll av en fin vän,
har nu den totala meningslösheten jag tidigare känt
fått ta ett steg åt sidan.
den där känslan av att aldrig bli klar
och att aldrig lyckas
ska inte få ta över.
 
för det är min förbannade skyldighet mot mig själv
att visa att jag faktiskt kan
och att de senaste åren inte har varit bortkastad tid.
är det någon som måste tro på att detta kan gå
så är det ju jag.
 
och såklart går det,
jag ska bli klar.

vårskrik.

så fort solen vågade sig fram, 
vällde de efterlängtade vårkänslorna över mig 
och min genomfrusna själ började genast tina. 
mitt inre vårskrik tog över det sunda förnuftet 
och min kropp spratt till och började dansa. 
jag brast ut i ett bubblande skratt 
som skulle ha smittat av sig på vem som helst som hade hört mig. 
 
det fanns inget lugn i mig, 
inte någonstans 
eller på något sätt. 
"ge mig mer", tänkte jag, 
min själ behöver vakna till liv nu. 
 
så ge mig den första citronfjärilen, 
lysande gul, vacker och okontrollerad i vinden. 
ge mig solstrålar som letar sig in i mitt sovrum 
och väcker mig tidigt om morgonen. 
snälla ge mig något av det finaste jag vet, 
en äng som färgats vit av praktfulla vitsippor. 
och ge mig humlor, 
surrande, fascinerande små humlor. 
 
jag behöver mer nu, snälla ge mig mer. 

asfaltsgrått hör inte hösten till.

höstregnet, det tunga, 
öser ner 
och ljuden från de framrusande bilarna 
dränks i ett evigt smattrande. 
 
människorna ute, de få, 
ger mig bara sura miner. 
det enda jag kan göra är att le. 
 
för när människorna ute inser 
att hösten inte är så grå och kall som den först verkar, 
utan skiftar i regnbågens alla färger, 
då kommer de också att le. 
 
vad annat finns att göra 
när löven faller ner mot marken 
och färgar asfalten gul, grön och röd 
och när höstregnet, det tunga, 
öser ner? 

längdhoppsgropen kallar.

när jag var ute och gick igår, 
gick jag förbi den stora grusplanen på skolgården där jag lekte som barn, 
och tittade på den gamla längdhoppsgropen där jag ofta tränade. 
jag kunde hoppa 4.2 meter långt, men det var längesen nu. 
 
det var inte fullt lika längesen jag cyklade, 
även om det var något år sedan. 
jag saknar att bara kunna trampa iväg, 
cykla dit jag känner för det 
och låta vinden ta tag i mitt hår. 
 
just igår, på min promenad 
där jag krigade mot mina onda knän 
och vinden inte alls tog tag i håret på mig, 
saknade jag längdhoppsgropen och cyklandet lite extra. 
 
jag saknar allt det jag kunde göra då, 
som min kropp inte längre tillåter mig att göra. 
 
men det är också på grund av saknandet jag fortsätter kriga 
och det är därför jag fortfarande har kvar min cykel. 
för jag tror på att jag en dag 
ska kunna återvända till längdhoppsgropen, 
att cykeln någon dag i framtiden ska gå att använda igen. 
 
jag hoppas att jag en dag ska bli fri att göra vad jag vill, 
jag tror på att jag någon gång i framtiden kommer att bli helt bra igen. 

drömfångare.

jag tänker inte kapitulera igen, 
inte ge upp och lägga ner mina vapen. 
jag ska fortsätta kämpa 
för dig och mig 
och för allt jag tror på. 
 
ingen ska få se mig slösa bort mitt liv 
på att hjälplöst lägga mig på marken 
eller släppa taget om mina drömmar. 
 
drömmarna ska aldrig få tyna bort till ingenting. 
jag ska aldrig förminska dem 
och jag tänker aldrig någonsin 
låta någon annan göra det heller. 
 
mina drömmar är mina drömmar 
och en dag ska de bli min verklighet, 
om jag så ska kämpa tills jag dör. 

en ny era.

07.53
det finns inga moln på himlen över slåttergatan eller någonstans över johannesbergsområdet. fåglarna kan flyga fritt. jag öppnar försiktigt dörren till balkongen och går ut på det svala gråmålade betonggolvet. jag går fram till räcket och tittar ut över grannarnas trädgårdar. där står vinbärsbuskar och stora hallonhäckar fyllda med bär. på balkongen odlar jag bara jordgubbar i år, smultronplantorna klarade inte vintern. 
 
jag står här nu och luktar på sommarens dofter. gårdagens klippta gräs, solvarma trämöbler och blommor jag inte kan namnet på men som jag har all tid i världen att lära mig. 
 
för är det någonting jag har, så är det tid. kanske inte "all tid i världen", men jag har så jag klarar mig länge. jag står kvar här ute och ser bussen åka förbi både en och två gånger. det är det enda tecknet på liv denna tidiga morgon. grannarna har inte vaknat upp ur sina drömmar än, men jag har varit vaken i mer än en timme. 
 
jag försöker ta vara på all min tid. göra något av den. just nu använder jag tiden till att njuta av lugnet och jag ger mig själv en stund av eftertanke. meditation. alldeles strax ska jag ta hand om mina jordgubbsplantor och sedan går jag in igen. snart orkar sig nog grannarna upp, men jag ligger steget före. jag har fått mer tid, i alla fall idag. 
 
och det är så här jag vill att livet ska fortsätta. sommardoftande och fullt av tid. 

jag torkar dina tårar.

när det inte längre är mina tårar som behöver torkas, 
torkar jag gärna mina vänners tårar. 
det är skönt med ombytta roller för en gångs skull. 
 
inte på grund av att jag gillar att se mina närmsta vänner förstörda av sorg, 
utan av den anledningen att det är skönt att kunna vara den som hjälper 
istället för att vara den som ständigt behöver hjälp. 
 
jag har nämligen alltid tyckt att det är svårt att be om hjälp, 
men ofta varit tvungen för att överleva. 
 
nu är det inte så längre. 
för tillfället finns det ingenting jag behöver hjälp med. 
jag är snarare starkare än någonsin 
och det är nu jag på riktigt orkar hjälpa andra. 
 
så nu min vän, 
nu när du inte orkar vara stark, 
då ska jag bära åt oss båda. 
 
jag ska torka dina tårar, 
för mina finns inte längre kvar. 

tid som passerar obemärkt förbi.

jag har missat ännu en vecka, 
av både soliga och regniga dagar, 
picknickar i gräset 
och fina kvällspromenader. 
 
jag missade chansen att lägga mig bland vitsipporna 
och jag missade när syrénen slog ut. 
jag missade att ta det första doppet tidigt 
och jag missade den första citronfjärilen. 
 
som vanligt när jag är sjuk 
missar jag allt som händer omkring mig. 
den här veckan är tid jag aldrig får tillbaka, 
tid som jag har förlorat. 
 
så när jag har blivit frisk igen, 
då kommer den närmsta tiden 
vara tid jag spenderar på att ta igen allt jag missat. 
ha tålamod med mig då 
och snälla, vänta in mig en stund. 

åskmoln.

hon kunde inte annat än att längta 
till sommaren 
och de kvällar då hon satt ute. 
precis utanför ytterdörren, 
insvept i en filt 
och med åskmolnen dånandes över sig. 
tusentals blixtar på himlen 
fick henne alltid att häpna. 
 
hon älskade de kvällarna. 

fallande vårregn.

ett av hennes favoritljud 
var när regnet träffade fönsterrutan, 
där hon satt vid det svagt upplysta köksbordet 
med sina frusna händer om en rykande varm tekopp. 
 
det var något magiskt 
med att bara sitta där 
och lyssna på de smattrande dropparna, 
som slog hårdare och hårdare mot glaset. 
 
hon kunde sitta där i timmar, 
dricka kopp efter kopp med te 
och bara känna hur enkelt allt var. 
 
hon hade äntligen förstått att det var regnet som föll, 
inte hon 
och hon kunde njuta av det fallande vårregnet. 
 
det var trots allt vackert. 

smörblomsäng.

hand i hand vandrade de omkring på smörblomsängen och skrattade åt livet. de plockade de gulaste av smörblommor och lade i korgen som redan var till hälften fylld med hundkäx och timotej. klockan var nästan nio, men det hade precis börjat skymma och kvällsluften var varm och behaglig. 
 
de två vännerna hade tidigare under kvällen tagit en paus från allt och sprungit barfota ut i vattnet. kläderna behöll de på och de sprang tills de ramlade och började skratta när deras tunna, vita spetsklänningar blev alldeles blöta. skratten var ärliga och rakt på sak, de båda vännerna delade samma känsla av glädje. de kramade om varandra och lovade att aldrig skiljas åt. 
 
sedan tog de sig upp på land och ut på den väldiga ängen, fylld av de gula små blommorna. när de hade fyllt korgen letade vännerna upp en liten grässlänt där de slog sig ner och tillsammans började de göra kransar av deras nyplockade blommor. där satt de tills skymning blev gryning och korgen var tom på blommor.
 
halv fem på morgonen gick de båda vännerna hand i hand, med varsin smörblomskrans på huvudet och lyste upp skuggorna som solen inte hade hunnit jaga iväg än. 
 
en hastig blick på varandra och de förstod varandras signaler. leendena sa mycket, men deras klara ögon sa allt. de skulle aldrig skiljas åt, aldrig någonsin. 
2012-02-29

ingen jaktsäsong.

jag har varit på livsflykt alldeles för länge nu, som ett jagat rådjur i skogen. 
gömt mig bland träden, varit rädd för att stanna kvar på samma plats. 
som det villebråd jag var, hade jag alltid en orkan i hälarna. 
jag var smidig och snabb, men alltid rädd för mörkret då jag inte såg någonting. 
om dagen rädd för min egen skugga. 
 
nu har jag glömt bort den rädslan och slutat fly. 
rådjuret i mig har lugnat sig, jag har slutat gömma mig. 
 
jag har tagit ett grepp om livet och bemästrat orkanen.