det som hänt är magiskt.

ikväll gav ni mig allt. 

det var 30 minuters nedräkning, 

hjärtslagen ekade i högtalarna 

och 7:47 markerades med rött. 

 

sedan exploderade allt 

och alla händerna var i luften. 

när ni kom var ni svartklädda. 

 

ni gav mig 999 saker, 

en stjärnhimmel och hela universum. 

hästarna, den vita tigern, 

socker, hjärta och den vänstra stranden. 

 

tårarna rann på publikens kinder, 

vi sjöng oss hesa 

och konfettin föll över oss. 

till er gav vi tillbaka ett scandinavium 

upplyst av mobilficklampor 

och alla våra känslor. 

 

innan den sista sången 

fick vi besök av mannen i den vita hatten. 

när ni gick var ni alla klädda i vitt 

och ni lämnade oss med ett tomrum, 

trots att ni uppfyllt oss alla 

med fantastiska texter och minnen. 

 

då som nu för alltid.

konsten att växa om våren.

du lilla solskensgula liv, 
du står i ditt eget sken och lyser. 
 
starkare än någon annan 
tar du dig an den frostbitna marken i mars 
och det oförutsägbara vädret i april. 
 
du gör det så självklart. 
som om ingenting kan hindra dig 
från att ta dig dit du vill. 
 
ur vinterns köld 
och upp ur den långa dvalan, 
du står där äntligen som en vinnare. 
en vinnare lika självklar som våren. 
 
du lilla solstråle, 
där står du med all din prakt och ler. 
ett bländande vackert leende, 
vems som helst att ta del av. 

hon fann sin lycka.

det där hon såg överallt, 
i allt hon gjorde och kände, 
det måste varit det hon letat efter. 
 
stjärnorna var inte längre bara stjärnor, 
de bildade rader av små pärlor 
på den vackra natthimlen. 
och himlen var inte längre mörk och tvär, 
trots att klockan var långt över midnatt. 
 
i både stort och smått 
såg hon saker hon aldrig tidigare sett. 
tankarna i hennes huvud tog ingen energi längre, 
de gav henne energi. 
som en levande motor i hennes kropp, 
något som fick henne att vilja fortsätta. 
 
hon såg allt tydligare, 
alla färger och former. 
hon kände dofter som hon tidigare aldrig känt. 
hon andades, hon levde. 
 
och någonstans i den nya världen 
av upptäkter och harmoniska känslor, 
ville hon stanna. 
njuta. 
 
för det måste varit detta hon letat efter, 
när hon sökte lyckan. 
hon hade hittat den tillslut, 
det kunde inte vara något annat. 

i arton minuter är jag oövervinnerlig.

gå fem minuter, 
jogga en minut, 
gå fem minuter, 
jogga en minut, 
gå sex minuter. 
 
jag tror inte att folk förstår 
storheten i mina korta intervallpass. 
"ska det där likna träning?!" 
"vad är två minuter joggning att komma med?" 
 
det är två minuter mer än jag annars klarar av. 
det är arton minuter av hatkärlek 
och det är en hel dags stolthet och segerkänsla. 
 
för varje gång jag klarar av min intervallträning 
vinner jag den stora kampen mot min onda kropp. 
jag vinner mot värken 
och jag vinner 18 minuter av oövervinnerlighet. 
 
det är stort. 

vårsol i vår lilla stad.

nu låg den lilla staden inte längre i sin vinterdvala, 
våren var verkligen här. 
folk letade sig ner till vattnet 
och på uteserveringarna samlades man 
för att tillsammans dricka eftermiddagskaffet. 
 
alla var ute. 
barnen lekte vid den stora lekplatsen, 
de gamla tanterna gick på gemensamma hundpromenader 
och ungdomarna låg i gräset och solade. 
 
jag och min vän köpte glass, 
sedan avnjöt vi den på en brygga i närheten. 
vi doppade fötterna i vattnet som var fullt med småfisk, 
fascinerades av änderna 
och njöt av att komma ifrån ljudet från bilarna en stund. 
 
sedan gick vi en liten bit, 
satte oss på en bänk och tittade på den väldiga fontänen. 
måsarna skriade en bit därifrån, 
småfåglarna sjöng för oss 
och himlen ovanför var klarblå och fri från moln. 
 
där slog det mig, 
dagar som denna är det lätt att trivas med livet 
och det finns inte mycket att klaga över 
i vår lilla stad, 
när den äntligen vaknar till liv. 
 
när knopparna slår ut, 
gräsmattorna och rabatterna fylls med blommor 
i regnbågens alla färger 
och allas våra bittra hjärtan tinar. 
 
då finns det mycket att älska 
i den lilla staden vid vänerns kant. 

stjärnorna vakar över mig.

det är som om natten mist lite av sin prakt. 
mörkret har slutat skrämmas. 
molnen håller andan. 
 
stjärnorna dansar på himlen 
och jag ligger och tittar på deras skådespel. 
marken känns inte längre kall. 
 
den tinar bit för bit 
och så gör även jag. 
någonting väcks till liv inom mig, 
en gnista tänds igen. 
 
jag är nöjd med var jag har hamnat, 
stolt över att natten och mörkret inte längre skrämmer mig. 

fristaden - den trygga staden.

inne i stan, 
där blir stegen lite lättare att gå. 
på kullerstensgatorna 
kan jag vandra fjäderlätt fram, 
bland de låga trähusen 
och planterade blommorna. 
 
min fristad finns där. 
på stigarna längs med vattnet, 
vid det stora runda bordet 
på stadens bibliotek 
och just där, 
bland de låga trähusen 
och planterade blommorna, 
där hör jag hemma. 
 
där är himlen klar 
och luften lättare att andas. 
 
när solen tittar fram, 
ser ni mig vandra omkring 
längs med fasaden på kyrkan. 
klockorna ringer in, 
till gemenskapen och tryggheten. 
 
jag kan stå där utanför 
och bara andas frihet. 
där vet jag vem jag är 
och hur mycket jag klarar av.