hon fann sin lycka.
det där hon såg överallt,
i allt hon gjorde och kände,
det måste varit det hon letat efter.
stjärnorna var inte längre bara stjärnor,
de bildade rader av små pärlor
på den vackra natthimlen.
och himlen var inte längre mörk och tvär,
trots att klockan var långt över midnatt.
i både stort och smått
såg hon saker hon aldrig tidigare sett.
tankarna i hennes huvud tog ingen energi längre,
de gav henne energi.
som en levande motor i hennes kropp,
något som fick henne att vilja fortsätta.
hon såg allt tydligare,
alla färger och former.
hon kände dofter som hon tidigare aldrig känt.
hon andades, hon levde.
och någonstans i den nya världen
av upptäkter och harmoniska känslor,
ville hon stanna.
njuta.
för det måste varit detta hon letat efter,
när hon sökte lyckan.
hon hade hittat den tillslut,
det kunde inte vara något annat.
i arton minuter är jag oövervinnerlig.
gå fem minuter,
jogga en minut,
gå fem minuter,
jogga en minut,
gå sex minuter.
jag tror inte att folk förstår
storheten i mina korta intervallpass.
"ska det där likna träning?!"
"vad är två minuter joggning att komma med?"
det är två minuter mer än jag annars klarar av.
det är arton minuter av hatkärlek
och det är en hel dags stolthet och segerkänsla.
för varje gång jag klarar av min intervallträning
vinner jag den stora kampen mot min onda kropp.
jag vinner mot värken
och jag vinner 18 minuter av oövervinnerlighet.
det är stort.