allt hår måste bort

benen, armhålorna, underlivet, armarna

inte det på huvudet såklart

raka inte bort huvudhåret

och färga det inte i någon knasig kulör

behåll det brunt, sa han

 

sminka dig lagom

det ska se så där naturligt och härligt ut

använd gärna parfym

det är så sexigt med tjejer som luktar gott

klä upp dig - inte så utmanande

folk kommer titta, sa han

 

le lilla vännen

du har ett så fint leende

men för helvete, se inte så sur ut

det är oattraktivt med sura tjejer, sa han

 

lite får du ju tåla

det var bara ett nyp

din rumpa är så fin

jag måste ju få känna lite, sa han

 

visst har du gått upp lite i vikt

låren har definitivt blivit större

och titta där, du har fått nya bristningar, sa han

 

du får ju ställa upp lite

nu när jag varit så snäll

jag vill också ha det lite nice, sa han

 

tidigare var jag fast i det där. allt i mitt liv gick ut på att vara snubbar till lags. snubbar som tyckte och tänkte en massa om hur jag skulle se ut och vara. de hade åsikter om allt, och hittade hela tiden nya sätt att trycka ner och förminska mig. mitt värde låg i hur snygg eller sexig jag var i deras ögon. deras "komplimanger" var riktad kritik, inbäddad i några snälla ord, och allt handlade om att de skulle ha det så bra som möjligt. medan jag gjorde allt som stod i min makt för att göra dessa snubbar nöjda, kunde de bete sig hur svinigt som helst. de hade inga krav på sig. de kunde häva ur sig precis vad som helst, det fick alrig några konsekvenser. vad jag sa spelade ingen roll, de lyssnade aldrig på mig. vad jag tyckte om något var inte intressant, det var bara deras åsikter som räknades. tills jag tröttnade.

hon, jag, 

lyfter alldeles för tunga vikter 

i den mentala bänkpressen. 

tar i så det knakar i själen 

och hjärtat skenar. 

 

hon, jag, 

håller huvudet högt ändå 

och fortsätter. 

boden visade sig från sin gråaste sida. 

solen ville inte visa sig alls 

och folk hade nog velat kalla det novembermörker. 

men det riktiga novembermörkret mötte jag inomhus, 

där i kapellet, 

bland alla tända ljus 

och tonerna av de väl valda låtarna. 

 

prästen stod framme vid dig. 

han talade om ett liv, ditt liv. 

allt det där som jag ville veta mer om, 

allt det som jag nu kommer sakna. 

din berättelse. 

 

och utanför mötte vi det mer triviala novembermörkret, 

det där gråa, alldagliga rusket. 

dina nära och kära, vi, 

vi följdes åt till skogsbrynet 

för att tillsammans uppfylla din sista önskan. 

 

själv ville jag ha mer tid med dig mormor, 

få försvinna in i din stora famn 

och ta del av en av alla dina kramar. 

jag vill ha dig nära, 

ta igen all tid som gick förlorad. 

 

men där i skogsbrynet, 

bakom kapellet, 

125 mil hemifrån 

kände jag att vi var långt ifrån varandra. 

en gång till. 

det smärtade lite extra. 

 

helst ville jag ta med dig hem, 

så att jag kan hälsa på 

och göra fint hos dig. 

gottgöra. 

men vad jag vill spelar ingen roll i sammanhanget. 

 

din sista önskan var att få vara fri, 

så vi spred din aska för vinden. 

där, i skogsbrynet 

bakom kapellet, 

125 mil hemifrån. 

 

och en del av mig vet 

att när det nu blåser riktigt hårt, 

då är det du mormor. 

du som vill visa att du är nära, 

trots att vi är långt ifrån varandra. 

gå ut min vän, 

ta en stund för dig själv. 

 

titta ner, 

följ sprickorna i asfalten, 

meter efter meter framåt. 

låt dem leda dig 

när du inte vet vart du ska ta vägen. 

 

hoppa runt i vattenpölarna 

och känn hur tankarna sköljs bort 

med vattnet som stänker åt alla håll. 

 

andas in den klara septemberluften 

och lukten av nyfallet regn. 

bara andas där en stund. 

spara sedan lukterna 

i små glasburkar i ditt minne. 

 

stanna upp ett ögonblick. 

släpp loss ditt inre virrvarr 

och låt den kommande höststormen ta hand om resten. 

det lugnar sig snart. 

du som klagar på aprilvädret, 

på det otillförlitliga. 

du som stör dig på den stilla snön 

som sakta singlar ner, 

du som ser haglet 

och känner de få plusgraderna. 

 

du som traskar runt i sörjan, 

i vattenpölarna, 

bland vårdepressionerna. 

du som tröttnat på att "våren aldrig kommer" 

och som tror att du väntar förgäves. 

 

ser du allt det andra också? 

 

märker du att det ljusnar? 

det är ljust när vi går upp 

och när klockan slagit åtta på kvällen. 

märker du den vackra solnedgången? 

ser du blommorna i regnbågens alla färger 

och träden som knoppar? 

 

hör du fåglarna som sjunger för oss 

och lägger du märke till igelkottsfamiljen 

som stillsamt tar sin promenad? 

känner du att solen värmer din kind 

och märker du alla cyklister som vågat sig ut? 

ser du fjärilarna som flyger? 

 

du som klagar på aprilvädret, 

ser du allt det andra också? 

vet du om att våren sedan länge är här? 

och till er som kämpar mot tristessen och ångesten, 

till alla er som befinner er 

någonstans mellan den grå vardagen 

och alla obefintliga årstider, 

till er som gråter er till sömns när mörkret faller 

och till er som inte hinner somna innan klockan ringer, 

till er som aldrig svarar i den vibrerande telefonen, 

ni som aldrig vill bli nådda, 

ni som vaksamt börjat lita på den påträngande ensamheten, 

till er som har en granne som driver er till vansinne 

och till dig som är grannen alla stör sig på, 

till er vars internetuppkoppling är för långsam, 

till er som tappade bort er själva 

bland alla viktiga val, alla papper, alla måsten, 

till er som prenumererar på krossade drömmar. 

jag hoppas att även ni, 

trots era grusade förhoppningar om livet, 

också ler emellanåt. 

jag försöker ropa till dig, 

men min röst har försvagats 

av klumpen i halsen, 

och det höga bruset i våra liv 

gör att du ändå inte hör mig. 

 

ditt livsöde och din situation 

tröttar ut dig, 

gör dig liten och svag. 

din livsglöd rinner sakta ur dig 

och jag försöker frenetiskt täta alla läckor. 

 

men hur mycket jag än försöker laga 

och hur mycket jag än drar dig till mig, 

så försvinner du allt längre bort. 

du väljer det inte själv, 

men du vill ändå inte mer. 

 

du kommer lämna mig, 

jag börjar så sakta inse det. 

allt kommer försvinna 

och sakta dö ut. 

vi är snart vid slutet. 

 

jag försöker ropa till dig igen, 

men skriket ebbar ut 

och allt som blir kvar 

är den öronbedövande tystnaden efter oss 

och det liv som passerade. 

du är nästan där, 

så gott som redan framme. 

vilka öden förde dig på vägen hit 

och vilka vägar valde du att gå? 

hur gick det till? 

 

vart tar du vägen sen, 

vad blir ditt nästa mål? 

 

snälla, skynda inte vidare. 

sätt dig ner en stund, 

andas ut. 

du är här nu, 

du har kommit fram. 

 

jag vill gärna höra din historia, 

om du vill så kan du berätta. 

vi har inte bråttom. 

du har gått långt 

och din kropp behöver vila. 

ta din tid. 

 

hur tänker du göra nu, 

vad hoppas du på? 

 

vilka minnen har du tagit med dig, 

var de tunga att bära på? 

låt mig hjälpa dig nu, 

du behöver inte bära allt själv längre. 

du har kommit fram, 

nu kan du andas ut. 

vinden leker med höstlöven, 

på samma sätt som vi lekte med varandras känslor. 

du vet den där sommaren, 

innan våra inre känslostormar kolliderade med varandra. 

 

sen blev det tyst, 

alldeles vindstilla. 

känslorna svalnade 

lika snabbt som solen gick ner om kvällen. 

 

den här hösten kommer inte att handla om oss två, 

hur mycket du än vill det 

och hur gärna jag vill få mig själv att tro det. 

förlåt, men det är nog bra så. 

 

nästa gång vi ses, 

då ska jag lämna mina konstlade känslor 

med kappan i hallen. 

 

nästa gång vi ses, 

då ska du hejda dina känslor 

innan jag står i din hall, 

redo att hänga av mig både kappan och känslorna. 

 

vi måste göra så 

för att undvika fler kollisioner. 

jag vill inte virvla runt som ett höstlöv 

i en storm som du har orsakat. 

klockan stannade på tjugo över tolv

och det blev alldeles tyst och stilla

när tranan slutade dansa.

 

ingen fick en chans att säga hej då,

innan han gav sig av

på sin längsta flygtur någonsin.

den evighetslånga.

 

nu har han gett sig av för gott

och allt jag vill minnas

är stunderna då vi skrattade och dansade tillsammans.

 

det blir inga fler sådana stunder.

tranan har slutat dansa

och flugit iväg.

 

det blev inte mer än så den här gången.

nu när körsbärsträden slutat strö ut sin konfetti

och asfalten gått från rosa till grå igen,

handlar allt om att anpassa sig till det nya.

det läskiga,

mindre festliga.

 

tankarna känns lika tunga

som de mörkgrå åskmolnen som fastnat på sommarhimlen

och som vägrar ge efter för ovädret vi alla väntar på.

urladdningen som krävs,

för att vi ska kunna andas igen.

 

att anpassa sig till den kvava luften är det svåraste.

den har byggt bo i mitt huvud

och det kommer ta hela sommaren,

eller kanske ännu längre tid,

att vänja sig vid tyngden.

 

kanske lättar det lagom till nästa säsong

av körsbärsträdens blomning

och rosa konfettiregn?

kanske lättar det med nästa sommarregn?

jag föll genom alla olika lager av mig själv. 

nu står jag här, 

avskalad. 

naken inför mig. 

naken inför mina tankar. 

 

mitt innersta innehåller inga smärtpunkter, 

inget självförakt. 

det inuti blev till ett uppror mot allt 

utom existentiella frågor. 

orden skaver inte. 

 

språket i kroppen är ett, 

ett annat är det som kommer ut. 

orden gör uppror, 

jag ska ta med dem upp till ytan av mig själv. 

 

jag klär på mig lager efter lager 

tills hela jag är här igen. 

kroppens egna ord är med mig. 

 

jag ska skrika ut de ord 

som annars aldrig blir sagda. 

sedan ska jag falla genom alla olika lager av mig själv igen. 

mitt lilla pulserande hjärta 

exploderar nästan av längt, 

efter ett stilla aprilregn 

som kan bygga bo i mitt hår. 

 

ett regn som tar sig innanför kläderna 

och lägger sig som en tunn hinna över huden. 

som en påminnelse 

om att det gråa är vackert, 

självklart enkelt och livsnödvändigt. 

du lilla solskensgula liv, 

du står i ditt eget sken och lyser. 

 

starkare än någon annan 

tar du dig an den frostbitna marken i mars 

och det oförutsägbara vädret i april. 

 

du gör det så självklart. 

som om ingenting kan hindra dig 

från att ta dig dit du vill. 

 

ur vinterns köld 

och upp ur den långa dvalan, 

du står där äntligen som en vinnare. 

en vinnare lika självklar som våren. 

 

du lilla solstråle, 

där står du med all din prakt och ler. 

ett bländande vackert leende, 

vems som helst att ta del av.