jag har missat ännu en vecka, 

av både soliga och regniga dagar, 

picknickar i gräset 

och fina kvällspromenader. 

 

jag missade chansen att lägga mig bland vitsipporna 

och jag missade när syrénen slog ut. 

jag missade att ta det första doppet tidigt 

och jag missade den första citronfjärilen. 

 

som vanligt när jag är sjuk 

missar jag allt som händer omkring mig. 

den här veckan är tid jag aldrig får tillbaka, 

tid som jag har förlorat. 

 

så när jag har blivit frisk igen, 

då kommer den närmsta tiden 

vara tid jag spenderar på att ta igen allt jag missat. 

ha tålamod med mig då 

och snälla, vänta in mig en stund. 

de flesta dagarna är bra dagar, eller åtminstone dagar med endast lite smärta. det är jag väldigt tacksam för, eftersom hösten och början av vintern var ganska tuff och energikrävande. 

 

men ibland slår det till och jag faller handlöst. dagarna med intensiv värk är trots allt inte borta, de är bara väldigt sällsynta just nu. när de jobbiga dagarna väl kommer, blir jag alltid lite förvånad och vet inte riktigt hur jag ska agera. 

 

så de senaste dagarna har varit jobbiga och värken i mig har tagit över allt annat. jag har tvingats av min egen kropp att stanna i sängen och inte röra mig mer än nödvändigt. när jag försökt göra något, har jag snabbt blivit påmind om värken och en så enkel sak som att gå ut i köket för att hämta ett glas vatten, har många gånger varit helt omöjligt. 

 

trots alla svårigheter de senaste dagarna, har jag försökt hålla humöret uppe. jag har njutit av att ligga i sängen och bara lyssna till regnet. det har på något sätt hållt mig lugn. jag har tänkt på hur bra allt kommer bli när det här smärtskovet är över och jag kommer kunna köra på som vanligt igen. 

 

jag har också tänkt på alla fina människor som finns omkring mig. hur mycket de betyder för mig, inte minst nu när jag är dålig. min familj, mina underbara vänner och alla andra betydelsefulla människor får mig liksom att orka ta mig igenom de långa, jobbiga dagarna. så TACK alla fina. förhoppningsvis är jag snart på banan igen! 

hon kunde inte annat än att längta 

till sommaren 

och de kvällar då hon satt ute. 

precis utanför ytterdörren, 

insvept i en filt 

och med åskmolnen dånandes över sig. 

tusentals blixtar på himlen 

fick henne alltid att häpna. 

 

hon älskade de kvällarna. 

ett av hennes favoritljud 

var när regnet träffade fönsterrutan, 

där hon satt vid det svagt upplysta köksbordet 

med sina frusna händer om en rykande varm tekopp. 

 

det var något magiskt 

med att bara sitta där 

och lyssna på de smattrande dropparna, 

som slog hårdare och hårdare mot glaset. 

 

hon kunde sitta där i timmar, 

dricka kopp efter kopp med te 

och bara känna hur enkelt allt var. 

 

hon hade äntligen förstått att det var regnet som föll, 

inte hon 

och hon kunde njuta av det fallande vårregnet. 

 

det var trots allt vackert. 

nu låg den lilla staden inte längre i sin vinterdvala, 

våren var verkligen här. 

folk letade sig ner till vattnet 

och på uteserveringarna samlades man 

för att tillsammans dricka eftermiddagskaffet. 

 

alla var ute. 

barnen lekte vid den stora lekplatsen, 

de gamla tanterna gick på gemensamma hundpromenader 

och ungdomarna låg i gräset och solade. 

 

jag och min vän köpte glass, 

sedan avnjöt vi den på en brygga i närheten. 

vi doppade fötterna i vattnet som var fullt med småfisk, 

fascinerades av änderna 

och njöt av att komma ifrån ljudet från bilarna en stund. 

 

sedan gick vi en liten bit, 

satte oss på en bänk och tittade på den väldiga fontänen. 

måsarna skriade en bit därifrån, 

småfåglarna sjöng för oss 

och himlen ovanför var klarblå och fri från moln. 

 

där slog det mig, 

dagar som denna är det lätt att trivas med livet 

och det finns inte mycket att klaga över 

i vår lilla stad, 

när den äntligen vaknar till liv. 

 

när knopparna slår ut, 

gräsmattorna och rabatterna fylls med blommor 

i regnbågens alla färger 

och allas våra bittra hjärtan tinar. 

 

då finns det mycket att älska 

i den lilla staden vid vänerns kant. 

det är som om natten mist lite av sin prakt. 

mörkret har slutat skrämmas. 

molnen håller andan. 

 

stjärnorna dansar på himlen 

och jag ligger och tittar på deras skådespel. 

marken känns inte längre kall. 

 

den tinar bit för bit 

och så gör även jag. 

någonting väcks till liv inom mig, 

en gnista tänds igen. 

 

jag är nöjd med var jag har hamnat, 

stolt över att natten och mörkret inte längre skrämmer mig.