var det en jordbävning 

som fick hela marken att skaka 

och alla fönsterrutor i lägenheten att skallra? 

 

det dånade i hela området. 

allt kändes plötsligt så ostabilt, 

som om jorden själv försökte säga henne någonting. 

hon förstod bara inte vad. 

 

kanske fanns det heller ingenting att förstå, 

kanske var det inte alls en jordbävning 

som orsakade oroligheterna, 

utan ett krig som brutit ut 

och tillintetgjorde lugnet och glädjen 

i den lilla flickans annars så trygga hem. 

 

någonting var det som var fel i vilket fall som helst 

och det fanns ingenting för den lilla flickan att göra. 

 

hon gömde sig därför under täcket i sin säng, 

blundade. 

rädd för vad som skulle hända därnäst, 

rädd för vad som skulle hända om... 

 

hon öppnade ögonen och drog bort täcket 

från sitt tårfyllda, nyvakna ansikte. 

himlen utanför var täckt av tunga, 

svarta moln. 

då och då lystes himlen hastigt upp 

för att lika snabbt bli svart igen 

och med fyra, fem sekunders mellanrum mullrade det på håll. 

 

det var bara åskan 

som elakt hade lurat henne, 

jordbävningen och kriget var långt borta nu. 

de var bara fantasier i en av alla hennes mardrömmar. 

 

paniken den lilla flickan känt när hon sov 

släppte sakta taget om hennes bröst 

och innan nästa muller ebbat ut 

hade hon somnat om igen. 

 

resten av natten skulle bli lugn och trygg, 

helt utan mardrömmar. 

 

åskan skulle dock fortsätta länge till. 

jag tänker inte kapitulera igen, 

inte ge upp och lägga ner mina vapen. 

jag ska fortsätta kämpa 

för dig och mig 

och för allt jag tror på. 

 

ingen ska få se mig slösa bort mitt liv 

på att hjälplöst lägga mig på marken 

eller släppa taget om mina drömmar. 

 

drömmarna ska aldrig få tyna bort till ingenting. 

jag ska aldrig förminska dem 

och jag tänker aldrig någonsin 

låta någon annan göra det heller. 

 

mina drömmar är mina drömmar 

och en dag ska de bli min verklighet, 

om jag så ska kämpa tills jag dör. 

vad gör jag här, 

ensam? 

var är han som skulle hålla min hand 

och viska alla ord jag ville höra, 

han som jag skulle få kalla för min? 

 

var är han ikväll, 

hur ser han ut? 

vad säger hans ögon till mig 

när orden har tagit slut? 

och vad svarar mina bruna ögon honom? 

 

jag skulle ljuga om jag säger att jag behöver honom, 

jag står på egna ben 

och jag klarar mig alltid. 

men jag saknar att ha någon nära, 

någon jag kan ge all min oändliga kärlek till 

och som ger mig kärlek tillbaka. 

 

ikväll saknar jag honom lite extra 

och jag kommer sakna honom ännu mer imorgon, 

när jag vaknar upp till ännu en ny dag, 

ensam. 

 

vad gör jag här, 

fortfarande utan honom? 

det finns inga moln på himlen över slåttergatan eller någonstans över johannesbergsområdet. fåglarna kan flyga fritt. jag öppnar försiktigt dörren till balkongen och går ut på det svala gråmålade betonggolvet. jag går fram till räcket och tittar ut över grannarnas trädgårdar. där står vinbärsbuskar och stora hallonhäckar fyllda med bär. på balkongen odlar jag bara jordgubbar i år, smultronplantorna klarade inte vintern. 

 

jag står här nu och luktar på sommarens dofter. gårdagens klippta gräs, solvarma trämöbler och blommor jag inte kan namnet på men som jag har all tid i världen att lära mig. 

 

för är det någonting jag har, så är det tid. kanske inte "all tid i världen", men jag har så jag klarar mig länge. jag står kvar här ute och ser bussen åka förbi både en och två gånger. det är det enda tecknet på liv denna tidiga morgon. grannarna har inte vaknat upp ur sina drömmar än, men jag har varit vaken i mer än en timme. 

 

jag försöker ta vara på all min tid. göra något av den. just nu använder jag tiden till att njuta av lugnet och jag ger mig själv en stund av eftertanke. meditation. alldeles strax ska jag ta hand om mina jordgubbsplantor och sedan går jag in igen. snart orkar sig nog grannarna upp, men jag ligger steget före. jag har fått mer tid, i alla fall idag. 

 

och det är så här jag vill att livet ska fortsätta. sommardoftande och fullt av tid. 

när det inte längre är mina tårar som behöver torkas, 

torkar jag gärna mina vänners tårar. 

det är skönt med ombytta roller för en gångs skull. 

 

inte på grund av att jag gillar att se mina närmsta vänner förstörda av sorg, 

utan av den anledningen att det är skönt att kunna vara den som hjälper 

istället för att vara den som ständigt behöver hjälp. 

 

jag har nämligen alltid tyckt att det är svårt att be om hjälp, 

men ofta varit tvungen för att överleva. 

 

nu är det inte så längre. 

för tillfället finns det ingenting jag behöver hjälp med. 

jag är snarare starkare än någonsin 

och det är nu jag på riktigt orkar hjälpa andra. 

 

så nu min vän, 

nu när du inte orkar vara stark, 

då ska jag bära åt oss båda. 

 

jag ska torka dina tårar, 

för mina finns inte längre kvar.