mitt lilla pulserande hjärta 

exploderar nästan av längt, 

efter ett stilla aprilregn 

som kan bygga bo i mitt hår. 

 

ett regn som tar sig innanför kläderna 

och lägger sig som en tunn hinna över huden. 

som en påminnelse 

om att det gråa är vackert, 

självklart enkelt och livsnödvändigt. 

du lilla solskensgula liv, 

du står i ditt eget sken och lyser. 

 

starkare än någon annan 

tar du dig an den frostbitna marken i mars 

och det oförutsägbara vädret i april. 

 

du gör det så självklart. 

som om ingenting kan hindra dig 

från att ta dig dit du vill. 

 

ur vinterns köld 

och upp ur den långa dvalan, 

du står där äntligen som en vinnare. 

en vinnare lika självklar som våren. 

 

du lilla solstråle, 

där står du med all din prakt och ler. 

ett bländande vackert leende, 

vems som helst att ta del av. 

allt ska bort, 

flyttas,

tömmas ut. 

 

vi tvättar bort gamla barntårar från golven 

och städar undan ketchupfläckar på den vita trappan, 

från en bortglömd middag för längesedan. 

 

lådor packas, 

möblerna flyttas ut, 

allt blir en enda röra på vardagsrumsgolvet. 

 

på en av dörrarna på övervåningen sitter hundratals klistermärken kvar. 

vi låter dem sitta där, 

ett enda litet synligt tecken av familjen som redan flyttat därifrån. 

 

vi vädrar ut alla skratt som hänger i luften, 

låter inga känslor finnas kvar. 

vi sopar upp gammalt groll 

och torkar bort drömmarna som fastnat i springorna i träpanelen. 

ingenting ska lämnas vidare till nästa familj. 

 

när vi är klara stänger vi dörren om oss och låser innan vi åker därifrån. 

sedan tittar vi aldrig tillbaka. 

det är någon annans nu, 

en annan familj ska få samla känslor i hörnen 

och ställa minnen på rad på fönsterbrädan.