när jag var ute och gick igår, 

gick jag förbi den stora grusplanen på skolgården där jag lekte som barn, 

och tittade på den gamla längdhoppsgropen där jag ofta tränade. 

jag kunde hoppa 4.2 meter långt, men det var längesen nu. 

 

det var inte fullt lika längesen jag cyklade, 

även om det var något år sedan. 

jag saknar att bara kunna trampa iväg, 

cykla dit jag känner för det 

och låta vinden ta tag i mitt hår. 

 

just igår, på min promenad 

där jag krigade mot mina onda knän 

och vinden inte alls tog tag i håret på mig, 

saknade jag längdhoppsgropen och cyklandet lite extra. 

 

jag saknar allt det jag kunde göra då, 

som min kropp inte längre tillåter mig att göra. 

 

men det är också på grund av saknandet jag fortsätter kriga 

och det är därför jag fortfarande har kvar min cykel. 

för jag tror på att jag en dag 

ska kunna återvända till längdhoppsgropen, 

att cykeln någon dag i framtiden ska gå att använda igen. 

 

jag hoppas att jag en dag ska bli fri att göra vad jag vill, 

jag tror på att jag någon gång i framtiden kommer att bli helt bra igen.