efter drygt fem och ett halvt år

och utan att vara klar än,

återstår nu mindre än ett halvår av min gymnasietid.

 

det har tagit mig dubbelt så lång tid

som det från början var tänkt. 

vägen hit har varit så himla krokig,

kantad av utmaningar, svårigheter

och en hel del ångest.

och än är jag som sagt inte färdig.

 

men efter att ha brutit ihop lite idag,

och efter att ha fått lite välmenande skäll av en fin vän,

har nu den totala meningslösheten jag tidigare känt

fått ta ett steg åt sidan.

den där känslan av att aldrig bli klar

och att aldrig lyckas

ska inte få ta över.

 

för det är min förbannade skyldighet mot mig själv

att visa att jag faktiskt kan

och att de senaste åren inte har varit bortkastad tid.

är det någon som måste tro på att detta kan gå

så är det ju jag.

 

och såklart går det,

jag ska bli klar.