ett kort tag kvar.
jag försöker ropa till dig,
men min röst har försvagats
av klumpen i halsen,
och det höga bruset i våra liv
gör att du ändå inte hör mig.
ditt livsöde och din situation
tröttar ut dig,
gör dig liten och svag.
din livsglöd rinner sakta ur dig
och jag försöker frenetiskt täta alla läckor.
men hur mycket jag än försöker laga
och hur mycket jag än drar dig till mig,
så försvinner du allt längre bort.
du väljer det inte själv,
men du vill ändå inte mer.
du kommer lämna mig,
jag börjar så sakta inse det.
allt kommer försvinna
och sakta dö ut.
vi är snart vid slutet.
jag försöker ropa till dig igen,
men skriket ebbar ut
och allt som blir kvar
är den öronbedövande tystnaden efter oss
och det liv som passerade.
kommentarer
trackback