höstregnet, det tunga, 

öser ner 

och ljuden från de framrusande bilarna 

dränks i ett evigt smattrande. 

 

människorna ute, de få, 

ger mig bara sura miner. 

det enda jag kan göra är att le. 

 

för när människorna ute inser 

att hösten inte är så grå och kall som den först verkar, 

utan skiftar i regnbågens alla färger, 

då kommer de också att le. 

 

vad annat finns att göra 

när löven faller ner mot marken 

och färgar asfalten gul, grön och röd 

och när höstregnet, det tunga, 

öser ner?