barnet med brutet ben.
häromdagen gick jag omkring
i stadens finare kvarter,
solen sken som så många gånger tidigare.
där gick jag bland husen och
som vanligt drömde jag mig bort.
plötsligt stannade jag upp.
jag såg något märkligt
och rycktes upp ur varje dröm.
där stod jag och såg in i ett fönster,
på en väldigt lycklig familj.
en familj med kärlek och ömhet
och ett litet skadat barn.
barnet det lekte och haltade fram
med sitt gipsade ben.
det skrattade stort och med ögonen
och bilden var tindrande vacker.
men sedan hände det något
som var svårt att förstå.
barnet som just hade skrattat och lett
ramlade mitt i ett steg.
många tårar föll
från barnets bruna ögon
och tiden stannade för en stund,
då hennes kinder blev alldeles våta.
det var en hjärtekrossande syn
att se så mycket lidande
i en sådan liten kropp,
där lyckan just blev omvänd till sorg.
men sedan vände allt snabbt igen
och flickan reste sig mödosamt upp.
föräldrarna log stolt mot barnet
och barnet sken upp som en sol.
ja, jag stod där vid fönstret och tittade,
såg rakt in i barnets skarpa blick,
då jag insåg att bilden egentligen var
en spegelbild av mitt eget liv.
för jag är en liten flicka
med ett brutet och gipsat ben.
men trots alla hinder och gränser
är jag ett lekande barn.
ett barn som gör sig illa,
men reser sig stolt efter ett tag.
2011-12-16
kommentarer
postat av: Annika Soulcityguide
Så fin text!
Svar:
Karolina Håkansson
trackback