boden visade sig från sin gråaste sida. 

solen ville inte visa sig alls 

och folk hade nog velat kalla det novembermörker. 

men det riktiga novembermörkret mötte jag inomhus, 

där i kapellet, 

bland alla tända ljus 

och tonerna av de väl valda låtarna. 

 

prästen stod framme vid dig. 

han talade om ett liv, ditt liv. 

allt det där som jag ville veta mer om, 

allt det som jag nu kommer sakna. 

din berättelse. 

 

och utanför mötte vi det mer triviala novembermörkret, 

det där gråa, alldagliga rusket. 

dina nära och kära, vi, 

vi följdes åt till skogsbrynet 

för att tillsammans uppfylla din sista önskan. 

 

själv ville jag ha mer tid med dig mormor, 

få försvinna in i din stora famn 

och ta del av en av alla dina kramar. 

jag vill ha dig nära, 

ta igen all tid som gick förlorad. 

 

men där i skogsbrynet, 

bakom kapellet, 

125 mil hemifrån 

kände jag att vi var långt ifrån varandra. 

en gång till. 

det smärtade lite extra. 

 

helst ville jag ta med dig hem, 

så att jag kan hälsa på 

och göra fint hos dig. 

gottgöra. 

men vad jag vill spelar ingen roll i sammanhanget. 

 

din sista önskan var att få vara fri, 

så vi spred din aska för vinden. 

där, i skogsbrynet 

bakom kapellet, 

125 mil hemifrån. 

 

och en del av mig vet 

att när det nu blåser riktigt hårt, 

då är det du mormor. 

du som vill visa att du är nära, 

trots att vi är långt ifrån varandra.